gon annan, fick i detta högst olämpliga ögonblick makt med henne och förseglade hennes läppar eller tvingade henne att svara oriktigt. Efter att ha stoppat ett finger i munnen och högst onådigt ha vägrat att besvara den vänlige gamle prästens fråga, förkunnade flickan slutligen, att hon icke alls hade blivit skapad, utan att hennes mor hade plockat henne från den vilda törnrosbusken, som växte vid fängelseporten.
Denna fantasi ingavs henne förmodligen av guvernörens röda rosor, som hon hade i närheten där hon stod utanför fönstret, och av minnet av rosenbusken vid fängelset, som hon passerat på vägen hit.
Gamle Roger Chillingworth viskade småleende någonting till den unge prästen. Hester Prynne såg på den lärde och till och med i detta ögonblick, då hennes öde låg i vågskålen, blev hon förvånad över att se den förvandling hans drag hade undergått sedan den tid, hon hade varit tillsammans med honom — hur mycket fulare de voro — hur hans mörka hy syntes ha mörknat ännu mera, hans figur blivit ännu mera vanställd. Hon mötte en sekund hans blick, men måste genast ägna all sin uppmärksamhet åt den scen, som nu utspelades.
— Detta är rysligt! utropade guvernören, som långsamt hämtade sig från den förvåning, som Pearls svar hade försatt honom i. Här är ett tre år gammalt barn som icke kan säga, vem som har skapat henne! Helt säkert vet hon lika litet om sin själ, dess nuvarande fördärv och dess eviga öde! Mig tycks, mina herrar, att vi icke behöver fråga mera.
Hester grep tag i Pearl och ryckte henne till sig med våld. Så vände hon sig med ett nästan vilt uttryck i sitt ansikte mot den gamle puritanske statsmannen. Ensam i världen, utstött och med denna enda skatt, som höll hennes hjärta vid liv, kände hon att hon ägde okränkbara rättigheter gent emot världen och var färdig att försvara dem intill döden.
72
