— Gud gav mig barnet! utropade hon. Han gav mig henne som ersättning för allting annat, som ni hade tagit ifrån mig. Hon är min lycka! — men icke desto mindre min plåga! Pearl håller mig kvar i livet! Pearl uttröttar mig också! Ser ni icke, hon är den eldröda bokstaven, men hon har vunnit min kärlek och har därför miljoner gånger större makt att straffa mig för min synd. Ni skall ej taga henne från mig! Förr skall jag dö!
— Arma kvinna, sade den gamle prästen, icke ovänligt, vi skall taga väl vara på barnet, vida bättre än du skulle kunna.
— Gud gav henne i min vård, svarade Hester Prynne, i det hon höjde rösten nästan till ett skrik. Jag vill icke avstå från henne! Därpå vände hon sig, driven av en plötslig impuls, mot den unge prästen, pastor Dimmesdale, som hon ända till detta ögonblick knappast hade sett på en enda gång. Tala du för mig! utropade hon. Du var min själasörjare och känner mig bättre än dessa män kan göra. Jag vill icke förlora mitt barn! Tala för mig! Du vet — ty du har medkänsla, som dessa män saknar — du vet vad som bor i mitt hjärta och vilka en moders rättigheter är, och hur mycket starkare de är, då modern ej har något annat än sitt barn och den eldröda bokstaven! Hjälp mig du! Jag vill icke förlora barnet — hjälp mig du!
Vid denna hänvändelse och underliga vädjan, som visade att Hester Prynnes belägenhet hade bragt henne nästan till vanvettets gräns, steg den unge prästen genast fram, blek och med handen på hjärtat, som han brukade göra när hans synnerligen nervösa temperament var uppskakat. Han såg nu ännu mera sorgbunden och avtärd ut än vid Hesters offentliga schavottering, och antingen det berodde på svikande hälsa eller någon annan orsak låg det en hel värld av smärta i hans djupa, vemodiga ögon.
— Det ligger sanning i vad hon säger, började han med mjuk, darrande men på samma gång så kraftig röst,
