lade handen på hjärtat, varvid han först blev röd, därpå blek liksom av smärta.
Sådant var den unge prästens hälsotillstånd, så överhängande faran för att hans gryende ljus skulle bli i förtid släckt, då Roger Chillingworth kom till staden. Hans första uppträdande på skådeplatsen, dit han kom man visste ej varifrån, om han hade fallit ned från skyn eller stigit upp ur underjorden, hade någonting visst hemlighetsfullt, som snart förstorades till det rent underbara.
Han gjorde sig känd som en kunnig och skicklig man, man märkte att han samlade örter och vildblommor, grävde upp rötter och plockade kvistar av skogsträden, liksom om han kände till dolda krafter hos det, som för vanliga ögon var värdelöst. Man hörde honom tala om sir Kenelm Digby och andra berömda män, vilkas vetenskapliga insikter ansågos nästan för övernaturliga, och han sade sig ha personligen känt eller brevväxlat med dem. Varför hade en man av sådan rang i vetenskapens värld kommit hit? Vad kunde han söka i vildmarken, han, som hade sitt verksamhetsområde i de stora städerna?
Till svar på dessa frågor dök ett rykte upp och vann i all sin orimlighet tilltro av en mängd förnuftigt folk — nämligen att himmelen hade låtit ett verkligt under ske och förflyttat en framstående doktor i naturvetenskaperna från ett tyskt universitet med hull och hår genom luften och satt ned honom utanför pastor Dimmesdales dörr! Men även personer av mindre lättrogen läggning, som visste att Försynen genomförde sina planer utan att lägga an på den teatraliska effekt, som kallas “räddning som genom ett underverk”, voro böjda att i Roger Chillingworths ankomst vid en så lämplig tidpunkt se en gudomlig skickelse.
Denna föreställning bestyrktes av det stora intresse, som läkaren redan från första början hade lagt i dagen för den unge prästen. Han slöt sig till honom i kyrkligt
