avseende och sökte vinna vänskap och förtroende av den till sin natur tillbakadragne mannen. Han uttalade livlig oro för sin själasörjares hälsotillstånd och var ivrig att få honom under sin behandling, ty han sade sig icke misströsta om ett gott resultat om han blott fick försöka den utan uppskov. Församlingsföreståndarna, diakonerna, mödrarna och de unga och fagra kvinnorna i pastor Dimmesdales hjord, alla voro lika enträgna, att han skulle begagna sig av den erbjudna hjälpen. Pastor Dimmesdale avböjde milt deras ivriga uppmaningar.
— Jag behöver ingen medicin, sade han.
Men hur kunde den unge prästen säga det, när för varje söndag hans kind blev blekare och tunnare, hans röst mera darrande än förut — när det hade blivit en ständig vana i stället för som tidigare en tillfällig gest att pressa handen mot hjärtat? Var han trött på sina mödor? Onskade han dö?
Dessa frågor framställdes högtidligen till pastor Dimmesdale av de äldsta bland Bostons prästerskap och av diakonerna i hans kyrka, vilka, för att begagna deras fras, “allvarligt föreställde honom” den synd som låg i att försmå hjälpen, som Försynen så tydligt erbjöd. Han hörde på under tystnad och lovade slutligen att rådfråga läkaren.
— Vore det Guds vilja, sade pastor Dimmesdale när han i enlighet med sitt löfte sökte råd hos gamle Roger Chillingworth, skulle jag varit nöjd med att mitt arbete och mina bekymmer, mina synder och mina lidanden inom kort skulle tagit slut och det timliga däri gömts med mig i jorden, det andliga gått med mig till mitt evighetstillstånd, hellre än att ni skulle pröva er skicklighet för min skull.
— Ack, svarade Roger Chillingworth med det lugn, som, antingen det var spelat eller naturligt, utmärkte hela hans uppträdande, det är så en ung präst är benägen att säga. Unga män, som icke slagit så djup rot, släppa lätt
82