sitt fäste i livet! Och helgonlika män, som vandra med Gud på jorden, vilja gärna gå bort för att få vandra med honom på det Nya Jerusalems gyllene gator.
— Nej, invände den unge prästen, i det han förde handen till hjärtat och en smärtsam rodnad drog över hans ansikte, vore jag värdigare att vandra där, kunde jag vara mera nöjd med att arbeta och sträva här nere.
— Goda människor tänka alltid för lågt om sig själva, sade läkaren.
På detta sätt blev den hemlighetsfulle gamle Roger Chillingworth pastor Dimmesdales läkare. Då det icke endast var sjukdomen som intresserade honom utan han även erfor ett starkt begär att blicka in i patientens karaktär och egenskaper, kommo dessa båda män, så skilda i ålder, så småningom att tillbringa mycken tid i varandras sällskap. För att Dimmesdale skulle få kroppsrörelse i det fria och läkaren kunna samla hälsobringande örter, företogo de långa promenader på havsstranden eller i skogen, varvid de blandade sitt samspråk med vågornas plaskande och viskningar och de högtidliga hymnerna i trädtopparna. Lika ofta var en av dem den andres gäst i hans studerkammare.
Det låg någonting fascinerande för prästen i samvaron med vetenskapsmannen, hos vilken han fann ett intellekt av ingalunda vanligt omfång och djup tillika med en tankarnas rikedom och frihet, som han förgäves skulle ha sökt bland sina egna ämbetsbröder. Han blev i själva verket förskräckt om icke sårad av att finna denna egenskap hos läkaren.
Pastor Dimmesdale var en sann präst, en sann religionslärare med den fromma vördnadskänslan starkt utvecklad och med en själsläggning, som kraftigt tvingade sig att följa en trosläras upptrampade spår och under sin framfärd nötte dem allt djupare med tiden. I intet samhällsskick skulle han ha varit vad man kallar en man med frisinnade åsikter. Det skulle alltid vara av vikt för