fälle och tillstånd till en sådan undersökning och tillräcklig skicklighet att fullfölja den. En människa, som bär på en hemlighet, borde i synnerhet undvika att bli förtrolig med sin läkare. Om den senare äger medfödd skarpsinnighet och något visst — låtom oss kalla det intuition; om han icke visar någon påträngande egoism eller andra otrevligt framträdande karaktärsdrag i sin egen personlighet; om han har förmågan, som måste vara medfödd, att bringa sin egen själ i sådan frändskap med patientens, att denne omedvetet uttalar det han tror sig endast ha tänkt; om sådana självbekännelser mottagas utan någon visad förvåning och oftare besvaras med tystnad än med uttalat deltagande, med en oartikulerad andning, ett framkastat ord här och där för att visa hur väl allt blivit förstått; om till alla dessa egenskaper hos en förtrogen komma de fördelar läkarens ställning erbjuder — då måste en gång det oundvikliga ögonblicket inträffa, då den lidandes själ lägges bar och alla dess hemligheter i en mörk men genomskinlig flod välla fram i dagen.
Roger Chillingworth ägde alla eller de flesta av de här uppräknade förutsättningarna. Emellertid gingo dagarna. En viss förtrolighet växte upp mellan dessa två kultiverade själar, som hade ett så vidsträckt fält att mötas på som alla de mänskliga tankarnas och stridernas område. De diskuterade alla möjliga frågor i etik och religion, allmänna och enskilda angelägenheter. De talade båda mycket om saker, som tycktes personliga för dem själva, och likväl smög sig aldrig någon hemlighet, sådan som läkaren var övertygad om måste finnas där, ut ur prästens medvetande och in i hans umgängesväns öra.
Denne misstänkte rent av, att till och med beskaffenheten av pastor Dimmesdales kroppsliga lidande aldrig hade sanningsenligt uppenbarats för honom. Det var i sanning en underlig förbehållsamhet!
Efter någon tid ordnade på en vink av Roger Chillingworth Arthur Dimmesdales vänner det så, att de båda