X. Läkaren och hans patient
Gamle Rober Chillingworth hade i hela sitt liv varit av ett lugnt sinnelag, välvillig om också ej varmhjärtad, men alltid och i all sin beröring med världen en redbar och rättskaffens man. Han hade börjat en undersökning, såsom han inbillade sig, med den stränga och opartiska rättrådigheten hos en domare, som endast önskar utforska sanningen, liksom om frågan endast hade gällt linjerna och figurerna i ett geometriskt problem i stället för mänskliga bilder och oförrätter, som hade begåtts mot honom själv.
Men allt eftersom han fortskred, greps han av en hemsk förtrollning, ett slags grymt fastän ännu lugnt nödtvång, och det släppte honom inte förrän han hade uppfyllt allt vad det befallde honom. Han grävde nu i den stackars prästens hjärta som om han hade varit en gruvarbetare, sökande efter guld, eller snarare en dödgrävare, som snokar i en grav för att finna ett smycke som gömts i kistan hos den döde, men sannolikt endast finner stoft och förruttnelse. Ve hans egen själ, om detta var vad han sökte! Ibland glimmade det till i läkarens ögon med en blå och olycksbådande glans likt reflexen från en smältugn eller låt oss säga likt en av de glimtar av spöklik eld, som sprungo ut från Bunyans förskräckliga dörr på bergväggen och dallrade på pilgrimens ansikte. Marken där denne dystre man grävde hade kanske visat tecken, som uppmuntrade honom.
— Denne man, sade han i ett dylikt ögonblick till sig själv, ren som man tror honom vara — fullt och helt förandligad som han synes — har ärvt en starkt animalisk
90
