kar och gärningar vara avsett som en del av vedergällningen. Det vore säkerligen en alltför grund uppfattning. Nej, om jag icke misstager mig alltför mycket, är dessa avslöjanden endast avsedda att befordra den intellektuella tillfredsställelsen hos alla tänkande varelser, som på den dagen skall vänta lösningen på vårt livs dunkla problem. Kunskap om människornas hjärtan skall bli nödvändig för att fullkomligt lösa det problemet. Och dessutom är jag viss på, att de hjärtan, som gömmer så dystra hemligheter som dem du talade om, skall yppa dem på denna den yttersta dagen, icke gensträvigt utan med outsäglig fröjd.
— Varför icke då uppenbara dem här på jorden? frågade Roger Chillingworth med en hastig sidoblick på prästen. Varför skulle icke de skyldiga redan här skaffa sig denna outsägliga tröst?
— De gör det för det mesta, sade prästen och tryckte handen hårt mot bröstet, liksom om han kände en häftig smärta. Mången, mången stackars själ har anförtrott mig sin hemlighet, icke endast på dödsbädden, utan mitt i livets fulla styrka och glädje. Och efter varje sådan utgjutelse — åh, vilken lättnad har jag icke bevittnat hos dessa mina syndfulla bröder! Det har varit som om de äntligen fått andas frisk luft efter att länge ha varit nära att kvävas av sin egen förgiftade andedräkt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Skulle en olycklig människa, skyldig till låt oss säga mord, föredra att bära den döda kroppen begraven i sitt eget hjärta framför att slunga bort den med ens och låta universum ta hand om den?
— Och likväl begraver somliga människor sina hemligheter så, anmärkte läkaren lugnt.
— Sant — det finns sådana människor, svarade Dimmesdale. Men för att inte anföra närmare till hands liggande skäl, det kan hända att själva deras andliga läggning tvingar dem till tystnad. Eller — kan vi inte anta det? — brottsliga som de är, men likväl ivrande för Guds