Två personer voro i köket, en äldre kvinna och en kraftig, välvuxen ung man på så där nitton eller tjugo år.
»Du får inte gå till sjöss, Filip», bad den gamla kvinnan och knäppte händerna. »Lova mig, min käre gosse, att du inte gör det.»
»Varför får jag inte gå till sjöss, mor?»
»Nej, nej», snyftade modern.
»Men mor, du ber mig att stanna här på landbacken och svälta tillsammans med dig. Är det inte väl mycket begärt? Och för resten, svälta, varför behöva vi ha det så bedrövligt? Minns du en gång, då vi ingenting hade att äta och du var alldeles förvirrad och konstig, som du kan bli ibland, då sade du, att…»
»Vad sade jag?»
»Du ropade och grät och bar dig så underligt åt, och sade, att där inne i rummet, som varit låst så länge jag kan minnas i tiden, där finns det så mycket pengar som vi behöva. Nu vill jag veta vad som finns i det rummet, annars går jag till sjöss för att tjäna ditt och mitt uppehälle.»
Modern hade suttit som förstenad, medan sonen talade. Nu sökte hon öppna munnen för att säga något, men hon kunde inte få fram ett ord. Hennes ögon blixtrade, men hon pressade ena handen mot sidan som om det vore något som plågade henne bittert. Plötsligt föll hon fram över bordet, och en ström av blod flöt fram ur hennes mun.
Filip skyndade att lägga henne på bänken, men till hans förfäran fortfor blodet att strömma.
»Mor, mor, vad är det?» utropade han utom sig av sorg. »Vad kan jag göra för dig?»
»Det är döden», klagade modern svagt, och så förlorade hon medvetandet.
Filip sprang förskräckt ut i trädgården och tillkallade ett par grannkvinnor, och medan de sökte återkalla hans
6
