än över synen de sett. De kastade sig ned på däcket, somliga i bön, andra mållösa av förfäran.
Monica syntes behålla fattningen bättre än någon annan. Hon mönstrade fartyget som långsamt banade sig väg genom Utrecht.
Där såg hon matroserna lugnt stå ombord lutande sig över relingen. De tycktes endast helt kallblodigt le åt den förödelse de anställt. Hon såg efter van der Deeken själv och på fördäck, med roparen under armen, såg hon sin Filips bild livs levande. Det var samme djärve kraftigt byggde man med samma anletsdrag och tydligen vid samma ålder. Det kunde inte vara något tvivel underkastat. Det var den fördömde van der Deeken.
»Se Filip», sade hon, »kan du se din fader?»
»Ja, barmhärtige gud, det är… det är…»
Överväldigad av sina känslor sjönk Filip ned på däcket.
Fartyget hade nu gått över Utrecht, och den äldre van der Deeken gick fram till relingen. Monica såg honom studsa och vända sig bort.
Strax därefter såg hon Kriften som med hånfull uppsyn hotade med näven mot det övernaturliga fartyget.
Åter försvann dödsseglaren i dimman, och Monica vände sig om och såg i vilket tillstånd Filip befann sig.
Endast Monica och Kriften syntes kunna flytta sig eller företaga sig något. Deras ögon möttes. Hon vinkade åt lotsen, och med hans hjälp förde hon Filip in i hytten.
100
