förskräckelse. Till och med den eljest modige Krantz hade tappat kuraget. Han kom ihåg den gång, då dödsseglaren visat sig i Magellans sund och skeppen följt efter i fördärvet.
»Vi komma aldrig mer i hamn», sade han till Filip.
»Tyst, skräm inte upp folket», manade Filip.
»Det gör ingenting. De ha alla samma uppfattning.»
Filip vände sig till besättningen:
»Det är mycket troligt, att det kommer att hända en olycka, eftersom vi sett spökskeppet, men ju modigare var man är på sin post, desto mindre omfång kommer skadan att få.»
Han gav Krantz order att bestå folket med en lagom ranson brännvin, och detta verkade lugnande på sinnena.
Följande morgon var vädret gott, och Utrecht seglade stolt fram över havet. Så småningom började manskapet glömma nattens skräcksyn.
De löpte nu genom Malackasundet och kommo in i ostindiska havet. Överallt lågo öar, och det såg ut som om de seglade på en stor insjö. Filip hade order att anlöpa den lilla ön Boton, som på denna tid var en holländsk besittning, för att där komplettera sitt förråd av vatten och proviant.
Efter en vila på två dagar vid ön fortsattes seglatsen. Filip hade för avsikt att taga sig fram mellan Celebes och Galago för att undvika övermäktiga sjörövareflottiljer. De gingo fram med stor försiktighet på grund av de farliga strömmarna och de många undervattensgrunden, och snart befunno de sig utanför den lilla ögrupp, som ligger invid nordkusten av Nya Guinea.
Ankaret fälldes och seglen beslogos för natten. Ett fint duggregn började falla, och luften tjocknade.
Vid midnatt väcktes Filip i sin koj av en plötslig stöt, och han rusade genast upp på däck. Här träffade han
102
