Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs

Krantz, som också vaknat av stöten och rusat upp halvklädd.

Ytterligare en stöt följde, och fartyget krängde svårt babord över.

Filip förstod genast, att man trots ankaret drivit med strömmen och fastnat på en av de många farliga sandrevlarna. Ingenting kunde emellertid göras förrän i gryningen, och med otålighet väntade man nu på att det skulle bli morgon.

När solen höjde sig lättade dimman, och man såg nu, att fartyget låg högt på en sandbank, som till en ringa del gick ända upp i vattenbrynet. Runt omkring gick strömmen med stor häftighet. På alla sidor lågo små öar där det växte kokospalmer, men några invånare syntes icke till på dem.

Manskapet var i dödsångest, och Filip kallade dem samman på akterdäck för att tala förnuft med dem.

Det beslöts, att man skulle bygga en stor flotte i två delar så att man vid behov kunde skilja den åt, och folket skyndade att gå till arbetet. Flotten utrustades med proviant och vatten, och då fartyget var färdigt att sjunka, gingo alla ombord på flotten, som var försedd med mast och segel. Manskapet medförde sina vapen, och Filip lät bland dem fördela alla de penningar som medfördes i den stora skeppskassan.

Det dröjde emellertid inte länge, förrän folket började bli oenigt om fördelningen av penningarna, och det blev ett fruktansvärt uppträde, varvid en stor del kastades över bord. Monica drog sig till den delen av flotten, som kunde avskiljas och Filip höll ett vaksamt öga på manskapets förehavande. Solen brände, och det fanns ingen möjlighet att avhålla folket från att förbruka för mycket av vattnet. Filip lyckades dock flytta över ett par ämbar med vatten till Monica och dolde det bland proviantsäckarna.

Äntligen kom natten med svalka. Krantz tog plats vid

103