Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/108

Den här sidan har korrekturlästs

Filips sida, och tröttheten framkallade snart sömnen. Men mitt i natten vaknade Filip av ett vilt handgemäng på den andra delen av flotten. Han såg Krantz kasta sig in i det vildaste slagsmålet och bli övermannad, och han grep sin huggare och rusade till vännens undsättning. Han banade sig väg fram till honom men blev genast övermannad, kullkastad och bakbunden. Samtidigt störtade Krantz ned på flotten med ett blödande sår i huvudet.

»Kapa loss», ropade någon av besättningen, och innan Filip visste vad det var fråga om kapades med en yxa linorna som sammanbundit de båda delarna av flotten.

»Monica», utropade Filip och vred sig i förtvivlan.

Flotten skildes åt, och den del där Monica befann sig, virvlade bort för strömmen och försvann i nattens mörker. Och Monica sov sin uttröttade sömn utan att veta vad som var å färde.

Filip gjorde en förtvivlad kraftansträngning men föll bedövad tillbaka på flotten.

Först efter daggryningen öppnade Filip åter sina ögon. Krantz låg på knä vid sidan om honom. Att börja med voro hans tankar förvirrade. Han visste att en fruktansvärd olycka inträffat, men han kunde icke göra klart för sig vad det var. Till sist erinrade han sig allt, och han dolde ansiktet i sina händer.

»Lugna dig nu. Efter allt att döma nå vi land i dag, och så börja vi leta efter henne så snart som möjligt», sade Krantz.

»Det var alltså detta som Kriften spådde oss», sade Filip.

Krantz sökte trösta honom på allt sätt, men det var till ingen nytta. Då började han tala om hämnd, och det livade upp Filip. Sedan han tänkt sig för ett ögonblick, reste han sig upp.

»Ja», svarade han, »jag skall taga hämnd på dessa förrädare. Säg mig, Krantz, hur många kan vi lita på?»


104