»Hälften av folket allra minst. Det var en överrumpling.»
Flotten hade nu kommit närmare land än den någonsin förut varit.
Krantz berättade, att det varit soldaterna som fått några av matroserna med sig och gjort myteri. Men det bästa folket av matroserna hade inte varit med.
»Men», fortsatte Krantz, »utsikten att nå fram till land har liksom försonat dem med kamraternas förräderi.»
»Det kan jag förstå», sade Filip, »men jag vet något som kommer att egga dem. Bed dem komma hit till mig.»
Filip höll ett tal till de matroser, som Krantz hämtat till honom. Han förklarade för dem, att de andra voro förrädare som man inte kunde lita på. De skulle kunna göra vad som helst för sin egen fördel. Filip varnade dem för att lita på dessa, som kunde komma att överfalla dem, om de lade sig att sova, och det vore bäst att göra sig av med dem. Sedan kunde de själva sinsemellan fördela hela penningsumman.
Vad gör man inte för penningar, och dessa människor voro i själva verket icke bättre än de andra. Det bestämdes, att om man icke nu nådde land, skulle de kasta sig över de andra och förgöra dem.
Filips tal hade emellertid varnat motparten, och även de började hålla rådslag och de skildes icke från sina vapen.
När vinden avtog, drev flotten åter ut mot havet. Filip var tyst och nedbruten av sorg över förlusten av Monica. Han upplivades emellertid i någon mån varje gång han tänkte på att vedergällningens stund snart skulle vara inne.
Det var en underbart vacker natt. Havet låg blankt och stilla och icke en vindfläkt rörde sig. Seglet på timmerflotten hängde slakt nedför masten, och himlens alla stjärnor tindrade. Det var en natt som inbjöd till djupa tankar. Och här voro nu trettio man samlade och färdiga att på första tecken döda varandra. De sovo med ett öga och höllo sina vapen färdiga.
