mor till livet, skyndade han till doktorn, som bodde en fjärdingsväg från hans hem. Det var en liten girig herre som hette Poots.
Läkaren var hemma och såg plirande på Filip, när han framförde sitt ärende.
»Ja, jag skall komma», sade Poots, »men säg, vem skall betala mig, herr van der Deeken?»
»Så snart min farbror kommer hem, betalar han säkert alltsammans, men skynda på nu, det gäller ju livet.»
Äntligen beslöt han sig för att följa med Filip, och de skyndade åstad. Läkaren gav den gamla kvinnan några droppar, och mot löftet att få en gulden för varje besök sade han sig ämna återkomma och vårda henne.
Filip satt troget och vakade vid sjukbädden. Modern låg i en slags dvala, men vid midnattstiden vaknade hon upp och såg på sin son.
»Min käre gosse, har du suttit här som en fånge så länge?»
»Jag har suttit här för att jag vill sitta här, och jag lämnar inte min plats, förrän du är fullt frisk igen, mor.»
»Nej, nej, Filip, det blir jag aldrig mera. Och vore det inte för din skull, så ville jag gärna dö från allt detta som varit mig så svårt att bära i alla dessa år.»
»Har jag inte varit som jag bort mot dig, mor?»
»Jo, det har du visst, Filip. Gud välsigne dig för det. Du har många gånger givit bevis på din kärlek, och du har böjt dig när du fått svälta, då du kunnat haft rätt att få veta… Ja, men nu skall jag tala.»
Hon lade ned huvudet på kudden och slöt ögonen ett par minuter. Därefter fortsatte hon:
»Du har kanske tyckt ibland, att jag inte varit vid mina sinnens fulla bruk, och så har det nog också varit, Filip. Men jag har också haft att bära på en hemlighet, som skulle kunna driva en människa till vanvett.»
»Mor», sade Filip allvarligt och bedjande, »låt mig nu höra denna hemlighet.»
