Filip skulle giva signalen till överfallet genom att lösa fallet till seglet, så att detta skulle kastas över en del av folket, som därigenom skulle förlora sin rörelseförmåga.
På Filips anmodan hade Kriften tagit rodret, och Krantz stod vid hans sida.
Med ett brak föll mast och segel ned, och så började blodbadet.
Var man kom i en fart på benen och höjde sitt vapen. Filip och Krantz kommenderade. Deras hämndtörst hade givit dem krafter, och de kämpade i flocken tills varenda en av dem som varit med om att uppoffra Monica kastades i havet.
Som Filip beräknat hade ett stort antal begravts under seglet, och detta underlättade det blodiga arbetet för de andra.
Somliga hade redan vid seglets fall störtat i vattnet. Andra stupade för de första huggen och de återstående dödades under seglet.
Efter ett par minuter var det hela överståndet.
Kriften stod stilla hela tiden och såg på, och ibland hördes hans kluckande, demoniska skratt.
Striden var slut, och Filip stod på flotten och drog andan. Nu då han fått hämnd, och icke kunde göra mera kom hans förtvivlan tillbaka.
På flotten delade nu den segrande parten återstoden av penningarna. Det var nu utom Filip, Krantz och Kriften endast tolv man kvar på flotten.
I daggryningen fördelade manskapet den återstående delen av vattnet, som genast vederkvickte dem och kom dem att glömma hungern.
Filip fann nu, att Kriftens hat till honom åter började tändas, sedan Monica icke längre var med. Lotsens öga riktades åter så ondskefullt mot Filip som då de första gången råkades. Det var alldeles klart, att det varit Monica
106
