KAP. XV.
När Monica vaknade på flotten och fann, att hon ensam drev omkring på vattnet, stirrade hon som förvirrad omkring sig för att finna spår av den andra delen av flotten.
Så småningom började hon fatta vad som skett, och hon ropade förtvivlat av alla krafter. Men intet svar kom…
Utom sig kastade hon sig ned på flotten så nära ytterkanten, att hennes långa hår, som löst upp sig, föll ned i vattnet.
»Var är jag?» ropade hon åter, sedan hon i flera timmar legat slö för allt.
Solen sände sina heta strålar ned över henne och bländade hennes ögon, och då hon vände sig och såg ned i havet, fick hon se en stor haj, som låg stilla vid timmerflotten och väntade på sitt byte.
Hon reste sig upp och gick in på flotten, och nu stod allt klart för henne i sin nakna sanning.
»Filip, Filip», ropade hon. »Är du borta för alltid? Jag trodde att det bara var en dröm, men nu minns jag ju, att det är verklighet.»
Hon sjönk åter ned på flotten. och låg där orörlig utan att ens kunna tänka.
Men när hon började känna törsten komma, grep hon ett av ämbaren och drack. Hon tänkte på att det endast var att förlänga sin pina, men också kom tanken, att det här bland dessa öar kunde givas en räddning, och kanske Filip hade blivit räddad åt livet…
108
