ett rikligt förråd av kokosnötter. Men då de lade ut för att börja sin seglats, märkte de att de nu endast två återstående av folket började kämpa bittert och då vände de om till land för att skilja dem åt och mäkla fred.
Men då de kommo till stranden, lågo båda kämparna blödande, och efter en stund voro de döda. Filip och Krantz togo nu och samlade upp skatten som de grävde ned i säckar vid ett av palmträden. Själva medförde de så mycket av guldmynten, som de ansågo sig behöva.
Den lilla farkosten länsade duktigt undan för vinden i den riktning varåt de antogo att Monicas flotte drivit bort. Under det de avlägsnade sig sökte de taga så många landmärken som möjligt för att kunna återfinna ön och platsen där skatten var förborgad.
De visste att närmaste stad skulle vara Ternate, en portugisisk hamn med fästning, och medan deras första mål var att söka finna Monica gjorde de den lilla staden till sitt andra mål.
Under ständig utkik åt alla kanter fortsatte de seglatsen hela dagen, men för att de icke skulle passera Monicas flotte, om den strandat vid någon ö, landade de över natten på en av de många småöarna.
Och på morgonen satte de åter segel och styrde ut.
En frisk vind mot land hade nu blåst upp under natten, och det visade sig snart, att sjögången var för mäktig för den lilla farkosten. Det enda, de hade att göra, var att åter vända mot land.
De satte sig nu på stranden och spanade ut över vattnet.
Plötsligt ryckte Krantz till och såg skarpt ut över havet.
»Vad är det?» utropade han.
»Ett segel, ett fartyg…»
Skeppet kom raskt närmare och var snart inne i bränningarna framför ön. Seglet ströks och fartyget drev in mot stranden. Det visade sig att det var folk från en av de kringliggande större öarna. Då de hörde, att Filip och
