och tillbaka på golvet de fem steg som utrymmet medgav.
»Vet du vad jag kommit att tänka på?» sade Krantz. »Det är inte illa…»
Här sänkte han rösten:
»Vi ha ju alla våra guldmynt kvar, och om de inte plocka dem av oss, kunna vi nog muta någon för den stora summan.»
»Jag tänkte just nu på, att jag mycket hellre är här än i sällskap med det där vidriga kreaturet Kriften, vars blotta åsyn är mig motbjudande.»
»Nå, jag kan inte säga, att jag beundrar kommendanten heller, men vi få nog tillfälle att förnya vår bekantskap med honom i morgon.»
Nyckeln vreds nu om, och en soldat kom in med en kruka vatten och ett stort fat kokt ris. Det var inte samme man som fört dem till cellen, och Filip tilltalade honom.
»Ni har tydligen haft det ganska ansträngande här?» sade Filip.
»Ja, det har vi verkligen. Men ni har inte haft det stort bättre.»
»Nej, vi voro fångar hos negrerna, som trodde att vi voro portugiser.»
»Ja, jag hörde det.»
»Negrerna förlorade visst nära tusen man», försökte Krantz.
»Det gläder mig verkligen», sade soldaten.
»De akta sig nog för att komma igen på en tid», fortsatte Krantz.
»Det tror jag nog.»
»Hade ni många stupade?» frågade Filip, då han märkte att soldaten var pratsam.
»Inte tio man. Det var några av de infödda som förolyckades vid explosionen, men det räknar man ju inte.»
118
