»Ni hade visst en ung europeisk dam här?» frågade Filip ängsligt. »Hon var väl inte bland dem som förolyckades?»
»Nej, nej, ja, jag vet vem ni menar, nej, hon omkom säkert inte.»
»Pedro», ropade nu en röst utanför.
Mannen teg, lade fingret på munnen och låste dörren efter sig.
»Detta är sannerligen en prövning», utbrast Filip.
»Han kommer nog tillbaka», anmärkte Krantz.
»Ja, kanske i morgon, om ens då, men hur skall jag kunna uthärda denna ovisshet.»
»Tyst», sade Krantz, »jag hör steg utanför.»
Åter öppnades dörren och den förste soldaten trädde in:
»Följ med, kommendanten vill tala med er.»
Filip och hans vän efterkommo med glädje denna oväntade uppmaning. De gingo uppför de smala stentrappstegen och fördes in i ett rum, där den portugisiske kommendanten, en torr och benig äldre man, väntade dem.
Kommendanten låg som en liten sultan på en soffa, under det att två negerslavinnor fläktade honom med solfjädrar.
»Var kommer ni egentligen från?» var kommendantens första fråga.
»Vi räddade oss undan då vårt fartyg gick under och blevo tillfångatagna av infödingarna.»
»Ni tillhörde alltså en holländsk ostindiefarare. Vad hade ni för anställning ombord?»
»Vi voro matroser», svarade Krantz.
Han gav Filip en knuff för att förmå honom att instämma.
»Men ni bär vapen», invände kommendanten.
»Ja, vi tjänstgjorde som styrmän under resan», svarade Krantz.
»Fanns det någon kvinna med ombord?»
»Jo, kaptenen hade sin fru med», svarade Filip.
»Vart har hon tagit vägen?»
