KAP. XVII.
Filip och Krantz tackade kommendanten för hans vänlighet och skyndade ut till fästningsverken.
Det var mörkt, och månen hade ännu inte visat sig. De satte sig på bröstvärnet och gladde sig åt friheten. Men i deras närhet lågo eller stodo soldater och de talade därför mycket försiktigt.
»Vad kan han mena med det, att han vill ha ett intyg på kaptenens död, och varför svarade du som du gjorde?» frågade Filip.
»Du kan vara säker på att jag tänkt noga på den saken. När jag hörde, att din Monica förts hit, ryste jag å dina vägnar över hennes öde. Du kan förstå vad det kan betyda för denne råe tyrann att plötsligt träffa på en europeisk kvinna och därtill en så strålande vacker som din hustru. Du förstår, att kommendanten måste vara intresserad av din död, och därför tyckte jag att vi skulle vara säkrast om vi uppträdde som underordnade.»
»Men var är hon, det är frågan.»
»Om vi bara kunde finna den där medelsamme soldaten, så skulle vi kanske få veta något.»
»Du tror alltså, att Monica är här?» sade Filip.
»Jag är alldeles säker på det.»
När de fortsatt samtalet en stund, kom en person fram till dem och hälsade.
