Krantz igenkände genast samme soldat, som de tidigare talat med.
»Godafton, min vän», sade han. »Det är då väl att ni inte behöver låsa in oss.»
»Ja, det förvånade mig att kommendanten var så mild den här gången. Han brukar eljest inte lägga fingrarna emellan.»
»Det är i alla fall mycket vackert här på ön», sade Krantz. »Hur länge har ni varit här?»
»Tretton år i år, och det är jämnt tretton år för mycket. Jag har hustru och barn i Oporto, ja, det vill säga jag hade, men nu vet jag inte ens om de leva.»
»Tänker ni inte resa hem igen?»
»Ingen soldat här kommer hem igen utan att han lyckas rymma.»
»Det är hårt.»
»Hårt», sade soldaten med en liten ironi, »det är för litet sagt. Det är ett bedrägeri.»
»Jag hyser stort medlidande med er», sade Krantz. »Se här, jag har ännu två guldmynt kvar, tag det ena av dem.»
»Och här är ett från mig», sade Filip och räckte honom likaledes en penning.
»Helgonen må bevara er», sade soldaten.
»Ni talade om en ung europeisk kvinna», började Krantz frågande.
»Ja, hon var mycket vacker och kommendanten blev alldeles tokig i henne.»
»Var är hon nu?»
»Hon for till Goa tillsammans med en präst som kände henne, pater Seysen, hette han visst. Det var en holländare, tror jag.»
»Pater Seysen», utropade Filip, men Krantz gav honom en knuff som kom honom att tiga.
»Ni säger att kommendanten var förtjust i henne», sade Krantz.
122
