»Visst inte. Hon är ju förtjust i mig…»
»Lögn», utbrast Filip.
»Vadfalls? Talar ni till mig?»
»Nej, naturligtvis inte. Det gällde henne… kvinnorna i allmänhet.»
»Nå, då får jag säga, att ni inte känner mig.»
»Nej, han känner inte kvinnorna heller», sade Krantz skämtsamt.
»Nå, då talar vi om något annat.»
När de åter kommo ut från kommendanten påminde Krantz sin vän om att han måste behärska sig så att de inte fördärvade hela saken och åter blevo kastade i fängelse.
Senare lyckades Krantz inbilla kommendanten, att Filip var av en gammal förnäm holländsk släkt som hade nära släktskapsförbindelser med portugisiska adelsfamiljer. Kommendanten, som hade den djupaste vördnad för allt vad adel heter behandlade dem efter detta mycket förekommande. Han trodde tydligen, att han skulle kunna draga fördelar av en så inflytelserik bekantskap.
Några dagar efter detta samtal, då de alla tre sutto till bords, trädde en korpral in, gjorde ställningssteg för kommendanten och meddelade, att en holländsk matros kommit till fortet.
Filip och Krantz blevo båda mycket bleka och fingo en känsla av, att en fara hotade, men de sökte behärska sig och sade ingenting.
Matrosen skulle föras in, och strax därefter trädde över tröskeln deras plågoande Kriften.
Då han såg Filip och Krantz vid bordet utropade han genast:
»Å, kapten van der Deeken och styrman Krantz, det gläder mig att återse er vid så god hälsa.»
»Kapten van der Deeken», utropade kommendanten och sprang upp från sin stol. »Är det möjligt? Jag har alltså blivit dragen vid näsan.»
