KAP. XVIII.
Det var en ljus och klar morgon, då det portugisiska fartyg, med vilket Monica följde, löpte in i Goa.
Denna stad stod nu i sin fulla blomstring, stolt, rik och förnäm samt ett fäste för den strängaste av alla riktningar inom den romersk katolska kyrkan. Men samtidigt var det Österns huvudstad, där infödda furstar härskade oinskränkt.
Då de närmade sig floden, som med sina båda mynningar omger den ö, på vilken staden ligger, voro alla passagerarna på däcket. Präktiga apelsinlundar mellan de rika palatsen spredo sina dofter ut över vattnet.
»Där ligger vicekonungens lantställe», sade kaptenen till Monica och pekade på ett glänsande palats.
Och där borta ligger jesuiternas kyrka och omkring den deras hemliga borgar, där ingen vet vad som försiggår…» fortsatte han.
»Och byggnaderna där borta som se ut som fästningar?» undrade Monica.
»Det är augustinerklostret och dominikanerklostret.»
»Vackra byggnader.»
»Farliga byggnader… och där bortom ligger karmeliternas, barfotamunkarnas kloster. Och där borta under kupolen har inkvisitionen sitt säte.»
En bävning genomfor Monica när hon hörde ordet inkvisitionen. Hon visste, att det var en fruktansvärd instiftelse, och hon var utan att veta varför rädd så att hon darrade.
130
