stängda dörrar. Det är inte första gången jag har anledning att bedja er lämna mig i fred.»
»Tag först med alla dessa häxkonstens remedier», sade patern till sina följeslagare.
De samlade upp grytan och alla de saker, som Monica använt. Därefter lämnade de rummet, och Monica var ensam. Hon hade en förnimmelse av att något fruktansvärt skulle hända. Hon visste, att trolldom var en av de farligaste förbrytelserna i katolska länder, och man hade just förlagt ett av inkvisitionens starkaste fästen till denna stad för att bekämpa den österländska trolldomsandan.
»Då blir väl detta mitt öde», sade Monica högt för sig själv.
Att pater Seysen och hans vittnen på detta sätt kunde överrumpla Monica berodde på att gossen glömt sitt löfte och berättat om den lek Monica lekt med honom. Modern hade genast vänt sig till pater Seysen, som redan förut bett henne hålla ögonen på Monicas förehavande.
En halvtimme senare kommo två män i svarta kåpor in och anmodade Monica att följa med, då de i annat fall skulle använda våld.
Monica gjorde icke motstånd. Hon följde männen rakt över gatan. Porten till en väldig byggnad öppnade sig, och ett par minuter efteråt befann hon sig i ett av inkvisitionens fängelser.
Ett par timmar senare kommo ett par andra av inkvisitionens tjänare in i cellen och utan att säga ett ord klippte de av hennes hår. Hon log hånfullt mot dem men gjorde intet motstånd och var snart åter ensam.
Följande dag kommo de två männen tillbaka och befallde henne kläda av sig på fötterna och följa dem.
Monica fördes barforta in i rättssalen, där hon kom inför storinkvisitorn och hans sekreterare.
Efter att ha betraktat henne några minuter började storinkvisitorn och sekreteraren omväxlande förhöra henne, och
134
