de frågade upprepade gånger, hur mycket penningar hon ägde.
»Vad vill ni med mina pengar», frågade Monica.
»Vi fråga, du svarar», sade sekreteraren kort.
Åter fördes Monica till fängelset.
En kort tid efter detta skulle inkvisitionen i Goa anordna en stor autodafé, varvid alla kättare och häxmakare skulle brännas inför allt folkets åsyn. Under en veckas tid förhördes Monica varje dag eller natt på de mest oväntade tider. Man ville locka henne att erkänna, att hon hade förbindelse med djävulska makter, och till sist började man tillgripa pinoredskap.
»Gör vad ni vill med mig, men gör det snart», sade hon utan att kunna förmås att svara på bödlarnas frågor.
Monica fördes tillbaka till cellen, och då hon gick, såg hon att pater Seysen kom fram bakom en pelare och började tala med storinkvisitorn.
En dag kom patern också in i cellen till Monica.
»Mitt barn, mitt barn», utbrast han förtvivlad.
»Nej, gå från mig», ropade hon.
»Jag vill rädda dig, om du vill bekänna den rätta läran.»
»Gå härifrån», skriade hon.
»Vill du inte veta något om din man», frågade Seysen inställsamt.
Monica veknade vid denna fråga och utropade:
»Jo, berätta. Lever han?»
»Han lever.»
»Var är han? Får jag träffa honom?»
»Det beror på dig själv. Om du vill bekänna den rätta läran.»
»Jag bekänner allt, bara jag får råka honom.»
»Nej, du skall böja ditt hjärta och sona dina gruvliga synder.»
»Vilka synder?»
»Din trolldom.»
