vete nog skulle nå mitt mål, om jag så skulle segla där till domedag. Min ed blev upptecknad under åskbrak och svavelblixtar. Orkanen for mot fartyget, seglen sletos i trasor, sjöar, höga som berg, slogo över däcket, och mitt i en tät sky, som lade sig över oss och höljde allt i mörker, stod det skrivet: ’Till Domens Dag’. Hör du, Catharine, min tid är kort. Det finns ännu ett enda hopp, och det är för att berätta dig det, som jag fått lov att komma till dig nu. Läs detta brev, kära Catharine, och försök hjälpa mig. Läs det och så farväl, ty nu är min tid ute.’
Då flögo fönstret och luckorna åter upp. Ljuset slocknade och min mans gestalt svävade åter ut i mörkret. Jag rusade till fönstret och sträckte armarna efter honom, medan jag ropade som en vansinnig. Men han svävade vidare bort, och mina ögon följde honom, som fördes bort som en blixt på stormens vingar, tills han försvann.
Så slötos åter luckorna och fönstret, ljuset tändes, och jag var åter ensam. Å, Filip, gå inte från mig nu när jag sagt detta.»
Vid detta utbrott reste sig modern och föll i sonens armar, där hon blev liggande orörlig.
Men Filip kände, hur hennes huvud föll allt tyngre mot honom, och armarna slappnade.
Van der Deekens maka var död.
10
