På morgonen provianterades fartyget, och i enlighet med sin uppgörelse under natten med Pedro lyckades Filip hos kommendanten utverka, att denne skulle få bestämma vilka soldater som skulle följa med på resan efter skatten. Pedro utvalde tolv man utom en del obeväpnade karlar, som skulle tjänstgöra som grävare, och som dessutom kunde biträda ombord, då de alla tillhört fartyg som under tidernas lopp gått under vid dessa kuster.
På förmiddagen steg kommendanten ombord, vederbörligen saluterad från fästningen och av soldaterna.
När de kommit ur sikte från land, närmade sig Pedro de båda holländarna, som sällskapade på däck med kommendanten. Han gav samtidigt ett tecken till soldaterna, som lågo eller stodo på däcket och gassade sig i solen.
Med ett kraftigt tigersprång kastade sig Pedro över kommendanten, och de andra soldaterna skyndade fram med rep. På ett ögonblick var han bakbunden och låg svärande och sprattlande på däcket.
Soldaterna ville göra processen kort med kommendanten och kasta honom över bord till de väntade hajarna, men Filip lyckades hindra dem, och han övertygade Pedro om, att det svåraste straffet för kommendanten vore att få följa med och med egna ögon se dem fördela skatten mellan sig.
På kvällen nåddes ön, och följande morgon vid soluppgången marscherade skaran in på ön, till den plats vid märkesträdet, där Filip utpekade skatten.
Grävarna arbetade av hjärtans lust under soldaternas spända väntan, och då den första påsen med guldmynt lyftes upp ur jorden, leddes kommendanten fram för att bunden vid trädstammen åse hela förloppet. Påse efter påse med gulddubloner lyftes upp, och då hela skatten blottats, fördelades innehållet bland soldater och grävare lika.
När allt var färdigt löstes kommendantens band, och han släpptes i frihet på ön, berövad alla sina vapen. Därpå
140
