seglade fartyget bort för en frisk bris; och styrde kursen mot Goa.
Soldaterna kunde icke finna ord för sin glädje att få komma hem, och de prisade Filip och Krantz samt Pedro, som på detta sätt gjort dem alla till förmögna män. De lovade också Filip att han skulle kunna lita på dem, vad han än ville befalla dem att göra i hans tjänst, och de önskade honom all framgång i hans sökande efter Monica.
Meningen var nu att proviantera fartyget för långresan i Goa under det att Filip och Krantz sökte reda på pater Seysen och Monica, som antogs vara i gott behåll i hans faderliga omvårdnad.
Efter en snabb resa nådde de Goas hamn och flodmynningen, varifrån de genast kunde förmärka, att något ovanligt måste vara å färde i staden. Väldiga massor av infödingar och européer, de förra i brokiga dräkter och de senare i högtidskläder, voro i rörelse på gatorna, och livligast gick, det till kring ett av de största kvarteren, där massorna flockat sig kring en väldig byggnad med en skinande kupol i taket.
Av några engelsmän, som mötte vid hamnen, fingo Filip och Krantz veta, att det under dagen skulle bli en stor högtidlighet i den katolska världen, ja, det vill säga, sade man: Inkvisitionen… Ett kättarbål hade uppförts, och där skulle man bränna sex offer, trollkonor och häxmästare.
En hemsk tanke genomfor Filip, men han slog den från sig lika hastigt. Han skyndade jämte Krantz i land, medan Pedro skulle börja provianteringen för hemresan.
Den förste Filip och Krantz sökte var pater Seysen, men denne stod ingenstädes att finna.
