KAP. XX.
I fullständig ovisshet om vilken dom som fällts över henne låg Monica halvt medvetslös av förtvivlan i sitt fängelse, då ett par män kommo in till henne och befallde henne iföra sig en svart och vit kåpa som de medförde. De båda färgerna gingo i flikar uppåt och nedåt, och dräkten gav ett fullkomligt oregelbundet intryck.
Därefter fördes hon genom trappor och korridorer ned i en mycket stor sal.
Flera hundra män, alla iförda kåpor, voro församlade här. Andra män kommo in i salen och satte stora, brinnande vaxljus i deras händer. Utom Monica infördes omkring trettio kvinnor och män i samma dräkt som den hon fått taga på sig. Somliga fingo order att ovanpå denna dräkt påtaga kåpor av ett rött och gult flammigt tyg. De började högljutt klaga och darrade av fasa, ty de trodde, att denna dräkt angav att de skulle brännas.
Men de, som fått dessa eldfärgade kåpor, skulle icke brännas. De skulle däremot gå med i processionen efter dem som utsetts till offer på det väldiga bålet, och till dessa offer hörde Monica.
I hennes närhet följde hela tiden en man i svart dok över huvudet och något visst sade Monica, att det var pater Seysen. Det var också enligt inkvisitionslagen hans uppgift att svara för att Monica komme på bålet utan att någon dessförinnan finge tala med eller närma sig henne.
142
