Nu ordnades en procession med alla de dödsdömda omgivna av svartklädda munkar med gissel i händerna. De hade övertäckta ansikten och mumlade oavbrutet och dovt:
»Synden… Döden… Synden… Döden…»
De gingo alla i en bestämd trippande takt och bildade alltid en levande mur kring offren. Många av kvinnorna vacklade, men genast skyndade de svartklädda männen fram och gåvo dem ett slag med gisslen.
Så småningom började kyrkklockorna klämta, och processionen började sätta sig i rörelse till den största av kyrkorna, där inkvisitionsgudstjänsten skulle äga rum, innan offren bundos på bålet, som var rest på en stor, öppen plats utanför. På sin väg till kyrkan gick processionen genom alla Goas huvudgator, så att de församlade folkmassorna skulle få se ståten och få den sanna respekten för kyrkans makt. Och till sist nådde man kyrkan.
Framför högaltaret fingo offren sig anvisade platser på bänkar, medan storinkvisitorn i full ornat omgiven av sina assisterande präster trädde fram. Efter en kort bön framträdde åklagaren och uppläste de handlingar, på vilka dödsdomarna grundades. När detta skett fördes de dödsdömda fram inför altaret och fingo mottaga sina domar. Först nu förstod Monica vad det var fråga om. Man hade hela tiden genom svävande svar hållit henne i okunnighet om vad fångenskapen och förberedelserna inneburit. Hon vacklade ett ögonblick, men genast fick hon en mild knuff av en svartklädd man, och hon såg därvid att det var pater Seysen.
»Monica van der Deeken skall dö», ropade den stora skaran svartklädda män efter att hennes namn upplästs.
I detta ögonblick uppstod ett ovanligt buller i en av kyrkans gångar där allmänheten fått tillträde. Den tätt packade massan började komma i gungning, och ett par män banade sig väg, den ene fram mot högaltaret, den andre mot närmaste utgång.
