ut. Soldaterna slöto upp kring dem, och nu bar det snabbare än tanken av mot dörren och ut genom gatorna.
Åskådarmassorna hade icke fått klart för sig vad som föregått, och när det underliga tåget drog fram mot hamnen, korsade sig mängden eller bugade vördnadsfullt i tron att det var inkvisitionståget som passerade.
Krantz hade lämnat Pedro kvar på fartyget med order att se till att allt gjordes redo för omedelbar avfärd. Seglen fladdrade för vinden, och så snart alla kastat sig ombord lossades förtöjningarna och fartyget stöttes ut.
»Alla man vid kanonerna», kommenderade Krantz.
En fruktansvärd förvirring rådde i hela staden. Munkar och inkvisitionstjänare med vapen i hand rusade omkring bland folkmassorna, kyrkklockorna larmade, och under tiden seglade fartyget ut genom flodmynningen, fick en frisk vind och försvann från Goa, innan ännu de förvirrade svartmännen hunnit besinna vad som skett.
När Filip åter kommit till medvetande vid Monicas ivriga omsorger, såg han tillbaka mot Goa, där nu ett väldigt bål började flamma. Röken steg mot skyn och fördes vidare ut över havet.
Men vad ingen av dem kunde se, var att inkvisitionen vetat att skaffa sig en ersättare på bålet för Monica. Vid en förbränd stock hängde pater Seysens kropp och förtärdes av lågorna. Han hade på detta sätt enligt inkvisitionens lag fått sona brottet att låta Monica, som han var ansvarig för, undkomma.
