Kap. II.
Försjunken i tankar blev Filip stående vid sängen och stirrade på den döda.
»Stackars mor», sade han. »Nu har du fått fred, men du har skänkt din son ett tungt arv.»
Moderns hemska berättelse hade gjort det starkaste intryck på Filip, och han sökte samla sig för att tänka ut, vad han skulle företa sig. Han förstod, att det nu icke var tid till att sörja. Hans Moder hade fått frid, men var var hans fader?
Men så erinrade han sig moderns ord om det enda hopp som återstod. Hans far hade lagt ett brev på bordet. Om det låg kvar…
Hans mor hade inte haft mod att bryta brevet.
Alltså måste det vara kvar.
Det brev, till vilket knöts ett sådant hopp, hade alltså legat oöppnat i sjutton år…
Filip van der Deeken beslöt att undersöka detta rum, där hans faders öde på något sätt var fördolt. Nu ville han veta det värsta. Men skulle han göra det genast? Vore det kanske bättre att vänta tills det blev dag? Men var fanns nyckeln till rummet?
Han såg sig om, och kom då att tänka på ett gammalt schatull, som han aldrig sett modern öppna. Det var icke låst, och Filip genomletade varje låda och vrå men utan resultat. Då han skakade skåpet hörde han emellertid ett
