KAP. XXI.
Fartyget måste nu anlöpa Ceylon för proviantering, och därefter skulle man göra återfärden runt Kap till Portugal. Här skulle Pedro och hans kamrater gå i land. Fartyget skulle därifrån föra Filip, Krantz och Monica till Holland, varefter det skulle tillfalla besättningen.
Det portugisiska skeppet hette Madonna och var en förträfflig seglare.
När allt var klart, och provianteringen gjord, stod Filip färdig att befalla att ankaret skulle lyftas. Men när han skulle forma läpparna till kommandot, kände han en isande köld i hela kroppen, och orden liksom fröso inne för honom. Han vände sig om, och fick se en person framför sig:
»Vi bli reskamrater igen, det kan inte hjälpas.»
Återigen var det lotsen Kriften.
Han log sitt försmädligaste leende, men det slog genast Filip, att han aldrig sett den lille vidrige mannen så dödsblek som denna gång.
»Jaså, Kriften», sade Filip. »Nå, det får väl gå för det då, men kom nu ihåg, att det är sista gången jag tar dig med på ett fartyg.»
»Uppgjort», sade Kriften. »Det skall bli sista gången.»
Han höjde ett isande, kluckande, väsande skratt, som skar genom märg och ben, och det var som om vinden satte in all sin kraft i samma ögonblick.
Krantz kom upp på däck och såg sig om. När han fick ögonen på Filip gick han fram till honom.
146
