»Tror du det blir oväder», sporde han lågmält.
Men solen sken, och vinden var åter jämn.
Filip hade inte hört sin väns fråga.
»Är du sjuk?» frågade Krantz. »Du är ju alldeles vit.»
Men samtidigt fick Krantz se Kriften.
»Nu förstår jag», sade han.
Och Kriften grinade åter med sitt enda öga.
Också Krantz tyckte att Kriften var blekare än vanligt. Men när Monica en stund senare kom upp på däcket, kom Kriften inställsamt fram till henne och sade:
»Det skall nog bli bra… och sedan får var och en ro och frid…»
Monica ville fråga honom något, men Kriften hade plötsligt förflyttat sig akterut.
Ankaret lättades, seglen svällde, och Madonna stävade sydsydväst mot Godahoppsudden.
För varje dag blev stämningen bland de hemvändande soldaterna allt gladare, och de talade om hur de skulle använda sina penningar och planera för framtiden.
Men för varje dag blev Kriften allt underligare, och hans hy var nu som alabaster.
Skeppet hade nått sydkusten av Afrika.
Det var en vacker morgon. Böljorna lekte längs sidorna, och Madonna gjorde god fart i den lätta brisen.
»Välsignade vare helgonen, som gynna vår Madonna», sade Pedro förtjust.
Men scenen växlade snart.
Himlen täcktes av moln, som förmörkade solen. En tjock rå dimma slöt sig som en säck kring fartyget. Vinden lade sig, och havet var stilla. Ett rödaktigt sken som reflexen av eld lyste genom dimman.
Filip, som varit nere under däck och samtalat med Monica, var den förste som lade märke till det tilltagande röda skenet, Han gick upp på däck följd av Monica och
