»Det är från andre båtsmannen till hans käresta, Veronica Ketzer heter hon.»
Kriften skrattade gällt och skärande.
»Veronica Ketzer»>, upprepade han. »Hon dog för trettio år sedan och var gammal då.»
»Jag förstår inte detta», sade styrmannen.
Kriften bara skrattade på sitt gastlika sätt.
»Så har kaptenen ett brev till sin son», sade styrmannen.
Filip sprang fram.
»Giv mig det», sade han.
Styrmannen räckte honom brevet, men innan han fått det i sin hand ryckte Kriften till sig kuvertet och kastade det i havet.
»Det var ett nedrigt skurkstreck mot en gammal kamrat», sade styrmannen och grep tag i Kriften.
Ett förfärligt rop hördes från Kriften, och han krympte samman vid styrmannens grepp, tills han som en oformlig massa hängde vid hans hand.
»Nu är du hemma hos dig, du förrädare och rymling», röt styrmannen och kastade det som återstod av Kriften över på spökskeppet.
Besättningen där borta kastade sig över den oformliga massan, och det var som om man slitit till sig ett stycke var.
»Nu är det vår kapten som vill tala», sade styrmannen, »som därmed tog ett steg tillbaka och ställde sig vid relingen.
Den Flygande Holländarens kapten trädde nu fram på däcket.
»Vem för befälet här ombord?» sporde han.
Filip gick honom till mötes.
»Det gör jag, far», sade han fast.
Far och son sågo på varandra. Den gamle mannen och den unge voro lika som två bär. Och något spår av högre ålder kunde icke förmärkas på den förre. Han stirrade
150
