rasslande ljud i ett hörn. Han förstod att han måste bryta upp skåpets ryggstycke för att nå in i det rum, där nyckeln var gömd.
Dagen började nu bryta in, och han gick ned i köket och hämtade kniv och hammare. Han var just i färd med att öppna skåpet, då en hand lades över hans axel.
Filip for upp. Han hade varit så upptagen av det han sysslade med, att han inte hört fotsteg. När han såg upp var det prästen, pater Seysen, som stod framför honom. Han hade hört talas om Catharine van der Deekens sjukdom och hade nu kommit för att bjuda henne religionens tröst.
»Vad är detta», frågade prästen, »är du inte rädd att störa din moders vila? Börjar du att röva, innan hon kommit i sin grav?»
»Jag är inte rädd att störa min mors vila, gode fader», sade Filip, »ty nu kan den inte störas. Jag rövar inte heller, ty allt vad som finns här är mitt. Det är inte heller guld jag söker utan en gammal nyckel, som jag tror vara gömd i detta skåp, vilket jag inte förstår hur jag skall få upp.»
Prästen lugnade sig och gick till den döda, bestänkte hennes bädd med vigvatten och bad en bön. Därefter lämnade han huset.
Filip gick in i sitt rum och försökte sova en stund.
Frampå dagen hade grannfruarna gjort i ordning allt för begravningen.
Doktor Poots, som fått veta, att Filips mor var död, hade gjort ännu ett besök för att kunna lägga ytterligare en gulden till räkningen. Han grep Filip i axeln och ruskade honom.
Filip såg frånvarande på honom.
»Nå, unge herr van der Deeken», utropade den känslolöse mannen. »Det är alltså slut nu. Jag trodde nog, att det skulle taga död på henne. Kom nu ihåg, att det här besöket kostar en gulden till, ni lovade att betala ärligt och hederligt.»
12
