Filip mörknade, och det var nära att han slagit till den lille snikne mannen.
»Ni skall nog få er betalning», sade han kort.
»Ja, jag vet nog, att ni ämnar försöka betala mig, om ni kan. Men ni kanske inte får in några penningar, förrän ni sålt huset, och det kanske är svårt att finna köpare. Men jag har ett förslag. Det hänger något omkring er moders hals, som inte kan ha något värde för er som inte är katolik. Det är en ganska värdelös relik. Jag skall taga den som betalning, och så äro vi kvitt.»
Filip hörde med bibehållet yttre lugn på doktorn. Han visste nog, att den gamle gnidaren förstod värdet av reliken, men nu var den för honom dyrbarare än allt guld i världen, ty den stod i sammanhang med hans faders öde. Han kände, att han icke för sitt liv skulle vilja skilja sig från denna lilla sak.
»Gå. Lämna huset. Ni skall nog få betalt», sade han befallande.
»Mitt anbud är inte att förakta, herr Filip», svarade Poots.
Filip ropade:
»Ni har mitt nej!»
Hans vrede var nu utom alla gränser. Han grep doktor Poots i rockkragen och kastade ut honom genom dörren.
Samtalet med Poots hade naturligtvis fört Filips tankar till reliken, och han gick in i sin mors rum för att taga den. Han drog undan sängomhängena och sträckte ut handen för att lösa upp det svarta bandet. Men det fanns där inte.
Reliken var stulen.
Filip rusade nedför trapporna och ut genom trädgården. Med ett språng var han över det breda diket och ute på vägen. Han sprang utan rock och hatt mot doktorns hus, och grannarna, som han sprang förbi, vände sig undrande om.
