Höet brann i ljusan låga, och röken slog upp mot fönsterna.
»Nu skall du få känna på min hämnd, du tjuv och likplundrare», ropade han.
Filip hade knappt uttalat dessa ord, förrän ett fönster öppnades överst i huset.
»Jaså, nu kommer ni för att bedja om förlåtelse…»
Filip avbröt sig.
I stället för den lille skräckslagne Poots, som han väntade att få se i fönstret, kom där en den allra vackraste sjuttonåriga flicka och stack ut huvudet. Hennes långa, svarta hår låg i flätor kring det ädelt formade huvudet. Hennes ögon voro mörka och veka och pannan vit och hög. Hon hade en vacker kluven haka och fint formad näsa. Man kunde inte tänka sig ett vackrare ansikte, och allra minst kunde Filip ha tänkt sig det hos den gamle uven Poots.
»Vad är det ni vill, unge man?» frågade hon lugnt. »Varför vill ni skada oss, som bo i detta hus?»
Filip stod ett ögonblick utan att svara, men så gick det plötsligt upp för honom, att detta måste vara doktorns mycket beundrade dotter. Han trampade ned elden för att lugna henne, och flickan såg tyst på.
»Det är ingen fara», sade Filip. »Men jag ville bara skrämma er far.»
»Varför vill ni skrämma honom?»
»Varför jag vill skrämma honom? Jo, han har plundrat min döda moder.»
»Plundrat en död? Det är omöjligt.»
»Nej, det är rena sanningen. Han har tagit en relik, som hon bar om sin hals.»
»Aha>», kom det från flickan, som om hon börjat förstå.
Hon drog sig tillbaka från fönstret, men kom åter fram efter en stund.
»Vänta litet», sade hon och såg hjälplöst generad ut.
