Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs

»Och nu vill ni våga livet för min far och mig, som ni nyss ville skada. Jag tackar, men jag vågar inte öppna dörren.»

»Om ni inte öppnar, så stannar jag här utan vapen.»

Hon såg allvarligt ned på Filip i den begynnande skymningen, och det såg ut som om hon började vinna förtroende för honom.

»Kom in», sade hon efter en stunds tvekan. »Jag tror, att jag kan lita på er.»

Filip gick in och låste dörren efter sig.

»Vi ha ingen tid att förlora», sade han. »Vill ni att börja med säga vad ni heter?»

»Jag heter Monica», svarade hon.

»Har ni vapen och ammunition?»

Hans ton och brådska övertygade henne om att det var fråga om något högst allvarligt.

»Följ med», sade Monica och förde Filip med sig in i ett av de inre rummen i övre våningen.

Det var hennes fars allra heligaste. Runt om hängde hyllor, och på dem stodo flaskor och burkar med medicin. I ett hörn stod en kista av järn, och över spiseln hängde två karbiner, pistoler och andra vapen.

Filip tog ned vapnen och undersökte dem, och därefter såg han över en pistol som Monica tagit fram ur en låda. Den var laddad.

»Hade ni den i beredskap för mig?» sade han med ett leende.

»Nej, inte för er, men den kunde varit bra att ha mot någon som narrat sig in till mig, när jag var ensam…»

»Nu måste vi släcka alla ljus», sade han, »och så fattar jag posto vid fönstret. Om ni är rädd, kan ni gå in i nästa rum och låsa dörren.»

»Det skulle bara fattas», sade Monica. »Min plats är här, och jag skall ladda bössorna, det är en sak som jag kan.»

Hon var tydligen mycket romantisk, tänkte Filip.


22