nått sydligare vatten, låg Filip under soltältet på en segeldukshög och slumrade. Han kände att någon var i hans närhet, och det var som en isande kall vindfläkt svept om honom. Med halvöppna ögon såg han lotsen Kriften närma sig mer och mer och luta sig ned över honom. Filip slöt ögonen för att avvakta vad mannen hade i sinnet, och plötsligt sträckte han ut handen och grep Filips relikkedja samt ryckte till.
Filip for upp och tog mannens arm som han vred om, tills han släppte kedjan.
»Jaså, verkligen», utropade han.
Kriften var alldeles oberörd och såg hånfullt på Filip.
»Hänger hennes porträtt i den kedjan?» frågade lotsen.
Filip reste sig upp, stötte undan den obehaglige mannen och lade armarna i kors över bröstet.
»Jag råder er att inte vara nyfiken en gång till», röt Filip. »Ni kanske skulle komma att ångra det.»
»Eller kanske det är en amulett som skall skydda mot att drunkna?» fortsatte Kriften lika oberörd.
»Gå från mig», ropade Filip.
»Eller tänk om det skulle vara ett litet stycke av det heliga korset…»
Det ryckte till i Filip.
»Ja, se där», väste Kriften. »Jag visste väl det.»
Därmed gick lotsen bort till folket och berättade vad som fanns i Filips medaljong.
»Det kommer att rädda oss från själve den onde», sade någon av karlarna.
»Ja, till och med från Den Flygande Holländaren», sade en annan.
»Den Flygande Holländaren», tänkte Filip, »kan den ha något att göra med…»
»Å, det är väl ingen som verkligen sett Den Flygande Holländaren», invände en annan av manskapet misstroget.
