»Ja, rätt för ut är det stora sandbankar och sjön bryter styggt.»
»Jaså, det är det som hörs, ja, vi driva rätt in mot land med denna dyning. Jag skulle önska att det kom en körare», sade kaptenen.
Tre Skilling drev nu raskt in mot land, och man kunde se dyningen bryta sig över sandbankarna i vitt skum.
»Kriften, känner ni till kusten här?» frågade Kloots.
»Ja, jag känner den väl. Sjön bryter här på tolv famnars djup. Inom en halvtimme kommer skutan att splittras i flisor, om vi inte få vind.»
Den lille elake mannen fnyste belåtet, som om svaret riktigt roat honom.
Kloots kunde inte dölja sin oro. Pipan gick från munnen i handen och tillbaka igen vart ögonblick. Manskapet stod i klungor på backen och i aktern och lyssnade till bränningens brak och dån. Solen var nu borta, och mörkret gjorde manskapet mer och mer oroligt.
»Vi måste fira ned båtarna och försöka bogsera oss ut från det här», sade styrmannen.
»Tja, det är inte mycken nytta till», svarade Kloots, »men då ha vi ju i alla fall båtarna färdiga om manskapet behöver lämna skutan. Fira ned båtarna och lägg ut bogserlinor, medan jag går in och varnar van Stroom.»
Herr van Stroom satt styv och stel i all sin ämbetsvärdighet nere i hytten, och eftersom det var söndag hade han tagit på sig sin allra bästa peruk. Han satt just och läste genom ett brev, som han avfattat till kompaniet om björnen. I få ord meddelade kaptenen, att ställningen var mycket allvarlig, och att skeppet efter all sannolikhet inom en halvtimme skulle slås i stycken.
Vid detta oroande budskap sprang van Stroom upp och slog till ljuset, som han just tänt, så att det föll omkull och slocknade.
40
