»Vi äro ur bränningarna nu», rapporterade förste styrmannen. »Om bara vinden ville stå sig i tio minuter.»
Brisen höll sig, och Tre Skilling avlägsnade sig från den farliga punkten, men åter mojnade vinden, och än en gång drev fartyget in mot bränningarna. Till sist friskade vinden i kraftigt, och skeppet satte nu god fart. Folket kallades in, från båtarna, van Stroom bars ned i hytten med hatt och käpp i behåll, och inom en halvtimme var man utom all fara.
»Nu hissa vi upp båtarna», tillsade kaptenen, och sedan detta skett beredde sig manskapet att gå till kojs.
Den natten kom Tre Skilling fem kvartsmil ut till havs och på morgonen lades kursen om till sydlig, men då började vinden åter mojna.
Kloots hade varit en timmes tid på däck och talat med styrman Hildebrand om föregående dags faror, då det hördes buller från van Strooms hytt.
»Vad kan det vara?» undrade kaptenen. »Har den stackars mesen tappat vettet av blotta förskräckelsen?»
Över bullret hördes nu van Strooms röst:
»Björnen, björnen… hjälp!»
Innan kaptenen hunnit ned i hytten kom den vettskrämde van Stroom ut på däck i bara skjortan, ropande i himlens höjd och försökte klänga sig upp i fockvantet.
Kloots gick in i hytten för att se vad som vållat uppståndelsen och fann då björnen Johannes i full färd med att undersöka van Strooms bagage, där särskilt perukerna och puderaskarna roade honom. Dessutom hade han letat ut ett par burkar honung, som han samvetsgrant tömt, och det var denna honung, som han vädrat, vilken förklarade hans stora längtan efter den fientligt sinnade befraktaren.
»Jag var nära att bli söndersliten av den vilda besten», ropade van Stroom utom sig. »Detta skall komma inför
42
