höga vederbörande och det skall sannerligen stå er dyrt, kapten Kloots.»
»Björnungen är ytterst beskedlig», förklarade Kloots godmodigt, »men han kan inte dölja sin kärlek till honung, den har han gemensam med alla andra ungdomar.»
Sedan van Stroom åter lugnat sig, drog han sig tillbaka till sin hytt, där han stannade.
I kvällningen syntes solen antaga ett oroande rött sken, och styrman Hildebrand fäste kaptenens uppmärksamhet vid detta förhållande.
»Vi få nog vind i morgon», sade Kloots. »Det är underligt, att vi inte träffat på något av fartygen i vår flottilj. De borde eljest ha drivit i denna riktning.»
»De ha nog hållit sig längre från land.»
»Det kunde vi också ha gjort», sade Kloots fundersamt. »Det var nätt och jämnt att vi kommo undan i går kväll. Det är inte bättre att vara utan vind än att ha för mycket av den sorten.»
Nu hördes ett förvirrat larm bland folket som flockat sig samman och såg ut över relingen.
»Ett fartyg…»
»Nej…»
»Jovisst…»
Så fortsatte man att disputera en lång stund.
»De tro sig kunna se ett fartyg långt borta i mörkret nu efter solnedgången», sade lotsen.
Kaptenen, Hildebrand och Filip vände sig mot det håll, där skeppet skulle ha varit synligt, och de tyckte sig verkligen kunna skymta något som kunde likna ett fartyg. Efter en stund syntes det liksom klarna upp vid horisonten, och ett svagt sken lyste. Skeppet visade sig allt tydligare, tills man klart kunde se dess krov, master och rår. Men vattnet omkring var alldeles lugnt, och skeppet hade god fart.
Ombord på Tre Skilling trodde man knappt sina ögon.
Mitt i det svaga skenet stävade skeppet fram som om det
