Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs

bord och började simma ut i det vita skummet. Och i nästa ögonblick slungades Filip efter ut i den sjudande massan. Han fann ett stycke däckstimmer, som han genast tog i sin famn, och med det fördes han av vågorna mot stranden.

Men den svårighet Filip beräknat inställde sig nu. Efter att ha nått en viss punkt i bränningarna började timmerstyckena driva ut på sugvattnet, tills de åter med en våg kastades motsvarande sträcka inåt. Detta kunde icke fortgå, och Filip gav sig nu i vattnet för att söka simma in genom vågsvallet. Han bjöd till allt vad han förmådde, och kom så långt, att han tyckte sig känna botten under fötterna, men ögonblicket därpå lyftes han upp av en våg, som då den bröts i kammen slungade honom i vågdalen, där han fick ett våldsamt slag mot sandbotten. Återigen lyftes han upp, och sökte simma, men nu hade han vatten i mun, näsa, ögon och öron, och av allt detta började han känna kvävningssymptom. Då snuddade ett rörligt föremål vid honom i vattnet, och han grep efter det. Det var björnen, som med uppbjudande av sina yttersta krafter sökte kämpa sig i land. Filip var nu nästan utmattad och hans enda möjlighet till räddning var att låta sig släpas av djuret. Björnen kämpade bittert för att bli fri från hans grepp, men Filip höll sig kvar, och han märkte att de flyttade sig framåt. Plötsligt kom en jättevåg och slet honom från sin räddare, men då vågberget bröts i skumkaskader såg Filip i sitt nu nästan medvetslösa tillstånd, att sanden låg bar framför honom. Det skulle blott vara ett försvinnande kort ögonblick, och en ny våg skulle skölja fram, och åter rycka honom ut med sitt sugvatten. Filip reste sig upp och sprang i förtvivlans mod in på stranden hack i häl förföljd av vågen, vars sista skumflöde svepte in omkring hans fötter som ett löddrigt såpvatten.

Han kände fast mark under sig, och sprang vidare några steg, tills allt blev svart och mörkt omkring honom och han sjönk ned sanslös.


51