KAP. VIII.
När Filip åter kom till besinning, var hans första förnimmelse en stickande känsla i ögonen. Han höll dem ännu slutna, men tyckte sig genom ögonlocken kunna skönja röda eldsflammor omkring sig, och det brände som glöd i hans lemmar. Ögonen voro som ingenklistrade, och han gned dem med fingrarna för att lösa deras band. Han hade legat i timmar på detta sätt avsvimmad och utsatt för den brännande solen. Sedan han vänt sig om återvände synförmågan så småningom.
Efter en stund kunde Filip resa sig upp, och han såg sig då omgiven av vrakspillror från fartyget, som lågo kringkastade på stranden, och ännu såg han timmer och lådor, luckor och maststumpar lyftas och sänkas i den sjudande bränningsgrytan. Ett stycke från honom låg liket av Hildebrand, och längre bort såg han flera av de andra besättningsmännen uppkastade ett stycke av vågorna och somliga delvis nedbäddade av den våta sanden.
Solens ställning på himlen tydde på att klockan var tre på eftermiddagen.
Filip kände det som hans huvud skulle sprängas, och han sjönk åter ned i sanden. Hans enda önskan var att vila. Den minsta rörelse med handen var en pina. Han tvingade sig dock till att krypa ett stycke inåt sanden, där han fann en fördjupning, som icke nåddes av solen. Det var som att från värmen komma in i ett svalt rum, och han sjönk behagligt samman som i en nybäddad säng.
52
