Det var morgon, då Filip åter vaknade, denna gång väckt genom beröringen av något som trevade över hans bröst. Han reste sig hastigt upp och såg en skepnad framför sig som han inte genast kunde bestämma till art och släkte, men som vid närmare påseende började taga mänsklig form.
Först trodde Filip att det var björnen Johannes, men sedan hade han ett intryck av att det kunde vara van Stroom, tills han fick klart för sig, att det var en storvuxen hottentott med en väldig assagaj i handen — det spjutvapen som företrädesvis användes av denna stam.
Över skuldrorna hade mannen kastat skinnet av den tydligen helt nyss flådda björnen Johannes och på huvudet bar han en av van Strooms peruker, som ännu dröp av saltvatten. För övrigt var han alldeles naken. Filip skulle nog under vanliga förhållanden ha fått sig ett gott skratt inför denna syn, men nu innebar den ingenting glädjande.
Filip kände emellertid att han nu skulle kunna underkasta sig vad som helst för att få släcka sin brännande törst, och han gav vilden ett tecken, att han ville ha något att dricka.
Hottentotten förde honom med sig över sandkullarna, och Filip såg där ett trettiotal svartingar på stranden samla in allt vad de förmådde av vrakgodset som översållade en lång sträcka. Det var av den aktning som alla visade Filips ledsagare tydligt, att han var stammens hövding.
De kommo ett stycke in över sandkullarna till en dal, där stammen hade ett tillfälligt läger. Ett par ord av hövdingen var nog för att en man skulle rusa bort och under några djurhudar taga fram en av rötter flätad vattenflaska, som med en vördnadsbetygelse överräcktes åt Filip.
Vattnet var inte alltför rent, men Filip drack begärligt och kände sig vederkvickt.
Han följde därefter hövdingen ned till stranden, där männen som bäst höllo på med att undersöka varubalar och skeppskistor. De togo hand om allt vad de funno vara
