av värde, och det var inte precis vad civiliserade människor skulle ha satt största pris på. En mässingsknapp ansågs som en underbar klenod, och ett byxspänne, som skurits ut ur ett landdrivet plagg, överlämnades under vördnadsbetygelser åt hövdingen, som genast satte det i peruken.
Hottentotterna voro tydligen icke ovana vid att göra fynd av detta slag på kusten, och det visade sig att denna stam brukade förflytta sig nedåt stranden vid varje svårare storm i hopp om att finna vrakgods. De hade också med sig sina kvinnor, några fruktansvärda exemplar av evadöttrar, vilka med rullande ögon och skratt som visade alla deras bländvita tänder uttryckte sin beundran för hövdingens nyförvärvade grannlåter.
Hövdingen visade Filip stor vänlighet och bjöd honom äta ett slags nötter som han bar på sig i en läderpung. Filip avböjde hövligt, men hövdingen åt själv av nötterna för att visa deras ofarlighet.
Vad Filip emellertid närmast behövde var vila, och sedan han av de svarta små kvinnorna bjudits på en slags pannkaka och mjölk hänvisades han till en skinntäckt hydda, där han lade sig och somnade.
På morgonen, när han steg ut ur tältet, satt hövdingen och väntade. Med honom var en medlem av stammen, som kunde tala skaplig holländska, och Filip fick nu tillfälle att genom denne tolk meddela sig närmare med sin vänlige värd. De gjorde tillsammans ett besök vid stranden där Filip fann sin kista med tillhörigheter. Han tog upp sina penningar och skänkte det övriga, bland annat en vacker kedja av silver, åt hövdingen.
Genom tolken lovade hövdingen låta jorda de döda, som ännu lågo kvar på stranden.
Filip frågade om det fanns något holländskt nybygge i trakten, vilket också visade sig vara förhållandet, men tolken förklarade, att där för tillfället mot vanligheten icke låg något holländskt fartyg. Sådana brukade emellertid
54
