Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs

kommer verkligen oväntat men kom hit i mina armar, så skall jag förvissa dig om, att din Filip icke är död.»

»Inte död», ropade Monica och for upp.

»Nej, jag är ännu din man, livs levande», sade han och tog henne i famn och tryckte henne mot sitt bröst.

Monica sjönk ur hans armar och ned på soffan. I en ström av tårar utlöstes hennes glädje, och Filip satt tyst vid hennes sida och strök hennes kinder och hår.

»Å, vad jag tackar dig», sade hon mellan snyftningarna. »Vad jag tackar dig för att du kom. Jag trodde ju att det var din gengångare. Här satt jag i fönstret och tänkte på hur din moder fick besök av din far, och så kom du. Vad kunde jag tro annat än att det var en upprepning av… Ja, att du på något sätt delat hans öde.»

I få ord berättade Filip vad som skett.

»Och nu får du berätta vad som hänt medan jag varit borta», sade han till sist.

Hon såg ned och tog sakta hans hand. Först i det ögonblicket lade han märke till, att hon var klädd i svart.

»Här har skett en stor förändring», började hon. »Men den måste ju ändå komma förr eller senare.»

Han började ana.

»Far är död», sade hon kort.

De sutto länge kvar och talade om vad som han och hon upplevt, innan Filip åter förde samtalet på sina vidare planer. Men först skulle han ju i varje fall stanna hemma några månader hos sin Monica.


57