och det blir bara ett fåtal som någonsin kommer hit hem igen. Förra gången jag gick ut, landsatte jag trehundra man i feberhålan därute, och sex månader senare var hälften borta i sjukdomar av olika slag.»
»Det är ju nästan medvetet mord att skicka ut folket under sådana förhållanden», sade Filip.
»Å, någonstans skola de ju dö i alla fall», invände kaptenen.
Ett par dagar senare var flottan färdig att avsegla.
Det var med underliga tankar som Filip van der Deeken denna gång gick till sjöss. Han var så gott som säker på, att han åter en gång skulle möta dödsseglaren och att mötet också denna gång skulle följas av samma fruktansvärda katastrof. Han kände sig nästan som en förbrytare vid tanken på att det var hans eget öde som skulle draga alla dessa andra med i fördärvet.
När flottiljen nalkades Kap, blev Filip så ängslig och förtvivlad att han knappast kunde äta. Han blev en skugga av sig själv och tyckte sig ha åldrats under färden. Alla ombord tycktes märka att det var galet ställt med honom, men det var omöjligt att av honom själv få någon förklaring.
Nästan hela nätterna tillbragte Filip uppe på däck i tanke, att han skulle få se dödsskeppet. Men varje gång dagen grydde, kände han det som en lättnad, att ingenting inträffat.
Så snart flottan tagit in vatten och proviant vid Taffelviken, sattes segel och resan fortsattes. Med förlig vind nådde man vattnen söder om Kap, och kursen sattes på Madagaskar.
Ingenting hade inträffat.
På Indiska oceanen lämnade Batavia de övriga fartygen för att styra mot Ceylon. Nu tänkte Filip, att man förskonats från olyckan endast för att den skulle drabba så mycket hårdare, sedan Batavia lämnat de övriga fartygen.
60
